Svar:

Hundar är av sin natur mycket duktiga på att kompensera eller dölja sina svagheter för omgivningen. De fördelar om och lägger en ökad belastning på andra (friska) delar av kroppen när de har ont. Det hjälper hunden mot smärtan i det korta perspektivet, men får förödande konsekvenser på sikt då det kan leda till svåra belastningsskador i leder, ledkapsel, ligament och muskler. Dessutom sätts hundens balans och koordinationsförmåga ur spel och hunden drabbas av ökade skaderisker i samband med motiverande träning, tävling, motion och lek. I samband med akuta skador upptäcks artros ofta som ett sekundärt fynd. Hundar som visar fysiska förändringar på att de drabbats av en led- eller muskelrelaterad inflammation visar sig ofta som motionsintoleranta, och blir stela efter vila, eller halta under långvarig pågående motion. När en hund drabbats av en inflammation så belastas den skadade kroppsdelen mindre, samtidigt som rörelseutslaget försämras, vilket snabbt leder till förluster av näring för både leden och musklerna kring leden. Den redan försvagade leden drabbas då av ytterligare instabilitet och nedbrytning, samtidigt som också det viktiga muskelskyddet fortsätter att försvagas. Det är därför viktigt att behandla dessa hundar med veterinära åtgärder, men också genom rehabilitering och stärkande träning. En stor del av rehabiliteringspersonalens arbete sker genom korrekt lagd träning och smärtlindrande behandling för att återskapa och stabilisera optimala funktioner i hundens rörelseapparat igen och därmed få långsiktigt hållbara resultat. Ett tydligt tecken som visar hur väl hundar kan dölja sin smärta från omgivningen är att cirka 20 % av alla hundar i Sverige förr eller senare drabbas av sjukdomen Artros (ledbroskdegeneration) i sina leder, vilket är en ansenligt hög siffra med tanke på att det finns cirka 8 - 900 000 hundar i Sverige. Mitt råd till alla hundägare är att genomföra en besiktning av hundens leder/muskler 1-2 ggr/år hos rehabiliterings personal för att få en bedömning på hundens hälsotillstånd, då det kan vara svårt att som gemen djurägare att hitta tidiga fynd innan det har gått för långt i denna nedbrytningsprocess som kallas degenerativ artros.

Med vänlig hälsning

Stefan Rosén